Mamma rocks

Just det ja. Det börjar närma sig - fest tiderna är här. Det är ju visserligen tur att man har lite avbrott i höstens mörka kvällar, men visst blir det mycket om man skall tacka ja till allt…

Idag var jag med min älskade man på ett kalas med flera grunder till kalaset. Det var ritkigt mysigt och arrangörerna hade fått utrymmet riktigt trevligt trots att det kanske inte är så mysigt i klart ljussken. Det som var lustigt på festen var att jag inte kände nån, endast min man samt den andra av festföremålen. Jep. Då e det bara att sätta sitt sociala spel på prövning och det resulterade i att jag faktiskt sen talade med ett antal trevliga människor under vår lilla visit på festen.

Nästa vecka blir det om möjligt en ännu konstigare fest för min del. Barnens församling har bjudit vår 4-åring med familj på kalas till kyrkan. Gudstjänst, mat o kaka samt tydligen en barnens bibel som present åt alla födelesedagsbarnen. Intressant. Vet faktiskt inte när jag skulle ha varit på en gudstjänst eller i en kyrka överlag (om vigslar/dop/begravningar) inte räknas. Det måste ha varit nångång innan jag slutade med religionsundervisningen i grundskolan. Måste medge att jag vill absolut gå med på denna tillställning för att se om församlingen kommer med nån “propaganda” om gudar o jesusar o annat som jag nu inte är så super super förtjust i.

Nåja, om ungarna hålls friska så får vi väl veta det om en vecka.

I övrigt så är julväntan fylld av middagar, bjudningar, galagrejor, lucia, födelsedagsfester osv - och inga lillajulsfester har i alla fall jag ännu blivit bjuden på - aijooo, min firmas nog, men tänker inte delta - har inte gjort det tidigare heller under mina snart 12 år där… it is not exactly my cup of tea.

Så att sådant. Man får nu bara ta o njuta av dom hemmakvällar som vi vom familj nu ännu har i år. Det är så skönt - trots att jag är såååå trött. Men nog vet jag ju att det finns en orsak till det med! Det går nog över till sommaren - tröttheten alltså.

Och sen är det meningen att vi som familj kommer att ha långledigt över jul och nyår - med inga desto större planer. Över nyår skall vi visserligen köra till mellersta Finland o Himos där vi skall bo på en bondgård i fyra dagar och förhoppningsvis se snö ens där

Ja ja - nog finns det ju bra sidor med hösten o mörkret oxå

Skämtar ni!?!?

Flera timmars väntan  för att få en vaccination. Och en stor del av den tiden bör spenderas utomhus i detta urruskiga vädret - och av människor som annars oxå lider av någon kronisk sjukdom! Det kan inte vara sant.

Så i Esbo och i väldigt många andra städer runtom i landet. Förstod att det tex här i Hagalund (som är vår lokala hälsostation) var flera hundra männsikor som idag trängdes där tillsammans med en mängd sjuka som försökte få vård för sina våndor. Argh!

Samtidigt talade jag med min väninna från Kyrkslätt som redan förra veckan fått vaccin åt båda sina barn - som ingendera hör till någon riskgrupp - utan att behöva köa. Nån ansvarig Kyrsäläläkare hade dessutom blivit intervjuad om hur det kan vara möjligt att man där undvikit kaoset som tycks råda på alla övriga hälsostationer runt om i landet. Jo, ser man på. De hade börjat förbereda sig i tid.. De har extra personal + utrymmen för att sköta vaccineringen. Däremot läste jag i dagens tidning att i Esbo höll man på med att få utrymmen klara ännu i morse, fast programmet och vaccineringen skulle börja klo 09! Vad!?! haloo!!!!! Har man hört på maken av att vara framme i sista stund..

En positiv nyhet har vi föräldrar dock fått sen hela rumban började. Nästa vecka då under 3-åringarnas vaccinationsprogram börjar så kommer även de äldre barnen att få vaccination (i mån av att det räcker….?) på samma gång. Så jag behöver då inte vänta till vecka 51 med att gå och köa på nytt med V. Det är väl bra. Så vi borde klara oss med en väntan under en dag fast den helt säkert kommer att bli lång. För samma dag inleds även säsonginfluensavaccinationen för samma åldersgrupp. Undrar just hur många som kommer att gå och ta den i morgon då man ännu inte får nassevaccinationen men nästa tisdag får dem bägge. Jag lär inte vara den enda föräldern som resonerat att det lönar sig att gå först nästa vecka. Fast sen om man skulle ha lite folkvett så skulle man ju nog kunna ge nassevaccinet på samma gång åt dem som i morgon kommer för “norm” vaccinet… *Suck*

Kanske vi hinner - kanske inte….

Suck oxå!

Åter en gång så måste vi stackars människor gå och byta våra inre klockor. Jag måste säga, jag hatar det… Yök! Jag hatar det båda vägarna, både sommar- och vintertid… Skulle det helst hållas på ett eller annat sätt så fine, men att byta två gånger om året,  det e så onödigt! Skulle det bara angå oss vuxna, så kanske man kunde anpassa sig….  vad vet jag. Men med barn och mörkret och eländet. Inte ens barnen vill gå ut i eländet. Fy tusan!

Finns det nån som kan föklara detta fenomen? och vad är det “normala”? Och varför måste hela jäkla Europa hålla på med detta. Kan man inte få till stånd ett EU direktiv som förbjuder denna idioti! Grr…..

En smått miserabel mamma

Ja mina kära!

Jag är fortfarande helt ivrig över min helg i Åbo! Jag och två goda väninnor for på “gruppresa” från Esbo/Kyrkslätt till Åbo, landade på hotel Julia och började laga oss färdiga för kvällens fest på Kåren och Brahe Ordenskapitels första (som nog sen visade sig vara andra - första mötet hölls för 50 år sedan) möte. Årets kårstyrelse hade gjort ett gott arbete med möte, trevliga tal, rundvandring på Kåren och Tavasthem (där jag bodde mina två första år i Åbo) och sen var ju Pub Kåren oxå öppen! Vad skoj! Och nostalgiskt!

På plats fanns en hel del underbara gamla bekanta och jag trivdes underbart - inte minst för att allt nuförtiden är rökfritt - tack för det!

I middagsbordet satt jag i ett tevligt sällskap och snapsvisorna bara dundrade ut ur oss. Dessutom hade vårt bord som bestod av -90 talets kåraktiva en riktigt god “fiende” i bordet som satt brevid oss med dagens aktiva… Herredumilde. Jag bara säger. Vi blev omedelbart tilldelade regler och tidtabeller och annat som verkligen inte skall höra hemma på en fest i Kåren - och kära kära ungdomar - man kan ju helt enkelt inte annonsera ut en konferenspaus! Lite vett o etikett - tack! Oberoende så var det skoj! Vi fick stå på stolarna trots förbudet - och vi fick uppträda med hängbröst trots klistermärken(!!!) och tidsbrist. Eller fick o fick - inte fick vi ju, men gjorde det i alla fall innan natsijänget skulle dra med oss till faust. Men hej, där fick de tji! För vi tänkte ju att man inte kan börja gå på jatkot kl 21.15!!! hej halååå!!! utan om vi nu e på Kåren så skall vi vara på Kåren, så vi satt sen på pubben i gott sällskap och missade glatt busstranporten till det nya och outforskade faust. Tur var väl det. Man skall ju till dylika platser först då allt annat stänger… eller gjorde det förr i alla fall.

Efter en skojg och trevlig kväll som var “full” av skratt och kårshottar fick vi tre gruppresenärer ännu en god nattsömn och vaknade inte innan 9:30 - sen en långsam frukost och iväg mot tåget o de nära och kära här hemma!

En underbar helg!!

Nu stramar Esbo till bidragen för barnfamiljer. I går kväll fattade politikerna samma beslut för de svenskspråkiga familjerna som för de finska dagen innan. Från årsskiftet försvinner Esbotillägget för dem som väljer att ha barn både hemma och på daghem.

Det är lugnt på gården i Mattby utanför familjen Hoppania-Koivulas hem. Sandlådan är tom. Ingen åker rutschkana, men Jenni Koivula , sju månader, sitter i vagnen och resonerar med sig själv på sitt eget språk. Det här är en av de dagar när storasystrarna Nella och Mandi gått till sitt daghem på morgonen och kommer hem först på eftermiddagen.

- Och så ska vi ha det, säger flickornas mammalediga mamma Minna Hoppania-Koivula.

I den här familjen stannar de äldre flickorna hemma med mamma och lillasyster två dagar i veckan. Tre vardagar tillbringar de på stadens daghem.

 - Daghemmet hör till deras vardag och rutin och har gjort det i flera år. Att plötsligt ta dem från sin kompisgrupp skulle kännas brutalt, säger Minna Hoppania-Koivula.

Diskussionen om lata föräldrar som inte ids eller klarar av att ta hand om sina egna barn tar hon inte åt sig av.

- Jag kan ärligt säga att flickorna njuter av daghemmet, som kan erbjuda utflykter, teater och vänner. Det kan inte jag med en baby hemma, för största delen av dagen går åt till att bära hem maten, laga till den och se till att barn och hem hålls rena och hela. Visst kan jag engagera mig i att pyssla, men jag kan aldrig ersätta deras vänner.

Minna Hoppania-Koivula behöver bara blicka några månader bakåt för att veta vad vardagen med tre barn under skolåldern betyder i praktiken.

- I somras fanns dagar när vi helt enkelt aldrig kom ut, för när Nella och Mandi ville ut skulle Jenni matas, få nya blöjor eller nattas. Det blev ganska trista sommardagar för flickorna. 

Vill hålla kvar samma dagisplats

 Hittills har de äldre flickorna fått gå på samma daghem hela tiden.

- Om jag skulle ta hem dem nu finns inga garantier för att alla tre får en plats på samma ställe när jag ska på jobb om ett år. Att skjutsa barn till två eller tre olka ställen varje morgon och hämta dem varje eftermiddag - det klarar vi helt enkelt inte av.

Minna Hoppania-Koivula väljer hellre att äta upp familjens besparingar än att rubba barnens rutiner när pengarna tryter.

- Inte för att vi har mycket, men vi klarar det den tid det kan behövas.

Så länge moderskapspenningen ligger på en rimlig nivå kanske en hundralapp mer eller mindre i tillägg inte spelar så stor roll, men:

- När jag blir vårdledig och inkomsterna rasar känns det som mycket pengar. Ändå är det en liten summa i jämförelse med att riva upp alla rutiner. Det finns folk som säger att barn inte behöver vänner förrän de är fem år och visst skulle flickorna klara sig, men vid det här laget har de vant sig vid kamrater.

Familjen Hoppania-Koivula har testat olika vårdmodeller under flera år: heldag på daghem och varianter där mamma, pappa och mormor tagit hand om vården i tur och ordning.

 - Jag förstår idén med att spara där det går och om det fanns en garanti för att barnen skulle få komma tillbaka till sitt gamla daghem när det behövs och vi vill så kanske jag skulle tänka annorlunda, men med de få platser som finns tar jag inga risker. Vården på daghemmet är utmärkt och barnen trivs jättebra där.

_________________________________

Jaa… jag kan inte riktigt nåt annat än hålla med Minna Hoppania-Kouivulas intervju i dagens (24.9.2009) HBL. Stå på er föräldrar! Esbo sparar nån slant på detta, men förhoppningsvis blir det inte ett för stort vack i plånboken för föräldrarna vilket i sin tur skulle betyda, att barnen sätts in på dagis tidigare än tänkt… vad sparar man sen - och på vems välmående?

Nu får det väl vara nog!

Om nån kinesisk myndighet läser denna blogg så får jag väl ett portförbud dit för resten av mitt liv! Men på allvar! Hur är det möjligt att man där får bete sig hur som helst mot mänskligheten och naturen!?!

Nu har centrala Kina som är fullproppad med tung industri förgiftat 2000 barn (som man vet om - eller som västerländsk media vet om) som behöver sjukhusvård pga blyförgiftnig. Enligt tv nyheterna kan blyförgiftning leda till allvarliga neurologiska och / eller leverproblem - och säkert en hel del andra besvär. Median som är på besökoch försöker rapportera om eländet förföljs av poliser och föräldrar som demonstrerar mot regeringen och fabrikerna tillfångatas med påståendet att de tillhör den förbjudna Falung Gong rörelsen (och den är väl förbjuden endast för att de törs motsätta sig den enväldiga diktaturen i landet). Oooo… alla gudar!

Kina har ett rikt och fint kulturarv med ett flitigt folk som arbetar hårt och har ett lydigt lynne… eller är i dagens läge tvugna till att ha ett lydigt lynne. På samma gång skulle det vara intressant att veta hur många av dessa monsterfabriker som förgiftar sin omgivning tillreder varor (eller annat) för det västerländska samhället!?

Något ansvar måste väl den kinesiska regeringen ta för allt det som görs i den ekonomiska tillväxtens namn. Hur skall det gå då allt fler västerländska företag ägs av kineser? På vilka villkor fortsätter arbetet? På ägarens eller de någosådär väl etablerade västerländska reglerna… Ja är rädd för framtiden!

Jag skrev igår om min måndagsangst och hur det var att köra till jobbet i trafikrusningen. Inget roligt påminner jag er om!

Men dagen fortsatte i lite samma takt och nu undrar jag verkligen ifall framtiden kommer att se ut som gårdagen.

Efter jobbet for jag o hämtade pojkarna från dagis - dit jag trodde hinna i tid - sprang hem med dem (bilen hade jag lämnat hemma efter jobbet för vi bor ca 250m från dagiset) och satt maten i mikron. Hela tiden var jag smått svettig av allt stressande då vi skulle hinna hinna hinna o var hela tiden lite sena…

Då barnen i nåt skede fått i sig några köttbullar blev det en snabb sväng med blöjbyte, kissande o fotiskläder på V. Och in i bilen igen… ugh! Då var klockan 17.20 och kl 17.30 skulle Vs fotisträningar börja ca 6km från var vi bor. Nå, om det inte skulle vara några trafikstockningar skulle vi väl kunna hinna - största delen av vägen går ju ändå på ring II. Tji, fick jag - igen. Vi stod i en bilkö i ca 10 min innan trafiken igen började löpa - så vi var sena när vi äntligen kom fram.

Men när vi sen väl var framme så var det en fröjd att se hur V genast sprang in på planen o började träna med laget. Helt otroligt hur han utvecklats på bara en månad. Nu orkade han fint med alla övningar o själva spelet ännu i slutet av timmen. Och J betedde sig oxå väldigt fint - så det var riktigt skoj att tillbringa tiden ute på sportplanen med gossarna.

Men om alla mina (och min mans) vardagar kommer att se ut såhär när pojkarna på allvar om några år börjar med sina hobbyer så när skall jag hinna a) jobba b) sköta hemmet c) laga mat d) ha tid för mig själv (vad är det?) eller e) bara ha tid att umgås med familjen?

Kanske måste hobbyerna begränsas till en per barn - med hälst bara en träning/övning per vecka. Sen då de är tillräckligt stora att ta sig själv till sina fritidssysselsättningar får de väl utöka dem till två - kanske

Ja ser ni! Jag har ännu oxå en stor grop i halsen då jag tänker på den otroliga bördan man har varje sommar med att ta sig till Åland - och speciellt därifrån!

Inte nog med att resan i sig är lång från Esbo men med barn i bagaget kan man inte bara ta o gå in i ett kryp-in på färjan med en god bok o låta tiden rulla iväg. Nej, med barn skall det ätas, lekas och ses på shower! Allt väl att man överhuvudtaget ordnar program för barnen (hurraa!!!) men vad är det för “fel” med människorna ombord?

Man låter sina ungar springa på hur som helst utan att nån vuxen ser efter dem och i värsta fall sitter de “vuxna” o pimplar i sig en eller två små öl…

Och inte minst men sist så finns det ett antal “glada gubbar” som absolut skall se mumin-showen, ellervadfanihelskutadetnusenärförshow, i första rad o klappa tass med mumin fast en massa småttingar står i rad för att få göra det samma. Bland annat hällde en av dessa glada gubbar säkert en desi gott doftande öl på mig o min minsting då vi försökte se över folkhavet vad som pågick längre fram på scenen - o mannen krockade inte med oss utan bara vingalde med sitt glas o trängde sig fram.. Jag antar att han nog hade smakat på en eller annan desiliter öl själv innan han började med sin påträngdhet.

ja, nu skall man väl ta o lite släta ut min rubrik. De facto så e det ju inget fel på kryssarna. Som sagt har de ordnat trevligt med program och det finns trevliga restauranger med tillräckligt många barnstolar - och vill man - så finns det ju hytter som man kan dra sig tillbaka till! Men men.. man e själv trött, man vill komma fram och så vill ju säkert även de andra ombord. Barnen går på högvarv av allt socker, är trötta även de och överspända av allt program.

Så nej, frivilligt ser man mig inte riktigt snart på Åbofärjan, men Hfors-Sthlm kan man tom eventuellt tänka sig för då sover man ju största delen av resan…

Nej vet ni vad!!?

Min unge på 3.5 år började cykla utan stödhjul i lördags! Det var en stor dag för honom och för oss föräldrar. Lillebror tyckte dessvärre att det var taskigare iom att han skulle ju oxå vela cykla. Men stackarn räcks ju inte ens ner till pedalerna!

Det hela gick till på ett mycket angenämt sätt. Pojken har hittills inte alls tyckt om sin cykel för det har varit svårt att cykla med hjälphjulen. Däremot har han gärna åkt med sin sparkcykel (en cykel utan pedaler) med vilken han tydligen fått ett bra balanssinne. 

Lite våghalsiga som vi är tänkte vi att vi skulle ta bort stödhjulen - bara på skoj - för att kolla hur killen klarar sig. Och till vår stora förtjusning tog det inte många minuter innan pojken pedade längs vägen och in på sportplanen där han gladeligen cyklade som om han aldrig gjort nåt annat… Min baby!

Ja, en stolt mamma är jag nog! Men på samma gång känns det vemodigt då han växer och utvecklas så otroligt fort… snyft!